Så där sinnessjukt störtförälskad att inget annat finns än just den andra personen; att det varken går att sova eller äta för att varje minut, varje cell i kroppen, helt uppfylls av henom. Så himlastormande kär att en inte existerar på något annat plan än i relation till denne andra människa. Så vansinnigt tokbetuttad att all rim och reson far all världens väg och det som finns utanför helt upphör att existera.

Jag är kär. Tror jag. Jag jobbar på det.

Att sluta vara kär, alltså.

För det är inget lyckat företag jag gett mig in på den här gången; det är inte tidernas kärlekssaga och det är inte Kärleken med stort K. Det är ensidigt, det är helt omöjligt och det är smått patetiskt. Det är business as usual, helt enkelt.

Jag är ju nu en gång sån att jag inte tycker om mig själv särdeles mycket och det kan ju varenda en räkna ut med lilltån att tycker en inte om sig själv, så är det fasligt mycket begärt att någon annan ska göra det.

Så nej, jag kommer nog inte få uppleva alla de där himlastormande känslorna. Cyniker som jag är så tror jag egentligen inte på Kärleken. Jag tror på sexualdrift, kemiska substanser, bekräftelsebehov, bekvämlighet och rädsla för ensamhet. Men Kärlek? Nej.