My friend Sarah recently started a blog and has been pretty diligent about updating it often. This has inspired me to a) get serious about my blogging again, and b) get back to blogging in English. I’m not planning on abandoning Swedish entirely — I believe I shall make a go of this whole multilingual blogging malarkey. I do have French in my repertoire* too, you know.

Of course, as usual when I sit down to write an entry, I find myself with no idea what to write about. I have a million ideas swarming around my head all the time — except when the time comes to actually put them down in words. Isn’t that just typical?

I’m toying with the idea of posting little anecdotes and stories from the world of pharmacy, but I don’t know if there’d be actual interest in that. I mean, how much do they give to people who don’t work in pharmacy? A lot of things are probably such that people can relate to them as long as they have any sort of experience with customer services or the medical professions, but a lot probably will just read like complete pharm geekery, so I’m torn.**

Not to mention the whole confidentiality issue. I mean, I always gender swap and change people’s ages and all that, so you wouldn’t be able to recognise any one individual, but still.

And I just remembered one of the things I wanted to write about: I’m getting my first tattoo tomorrow! I’m already pretty damn sure it won’t be my last, but I probably shouldn’t proclaim that too loudly until I’ve actually booked in sitting number two. ;) Tomorrow, I’m getting a swallow inked on my wrist. The original plan was to have one on my neck, but no respectable artist will do that, so wrist it is instead. I want a pair, one on each wrist, but I’m starting slow with just the one.

I’m ridiculously excited about it all and starting to get just a wee bit nervous too now. Obviously, I’m expecting pain, and I have a feeling maybe the wrist isn’t the best place to start with, because there’s nerves and bone and stuff not too far below the surface, but I think I can handle it! I mean, I have two piercings*** already and I was fine with the pain then. Obviously not the same thing, but I’ve always found that if I’m expecting the pain, I can deal with it. Whereas if I get the tiniest little papercut or stub my toe, I will cry and complain like a baby. ;)

*See what I did there?
**Holy run-on sentence, Batman!
***And I used to self-harm. Shhh.

Skulle kunna skriva en lång harang om hur mycket det varit att göra på jobbet på sistone (240 registrerade rader i fredags, ingen fikarast och en kvarts lunch) och hur mycket jag stör mig på både det ena och det andra, men istället tänkte jag att jag skulle prata om något helt annat, nämligen dejting.

Det är fasligt intressant, you see. Vissa människor tycker att en bara kan dejta en person åt gången, andra är mer av åsikten att det inte är så noga hur många en dejtar samtidigt. Själv hör jag till den senare gruppen och det på grund av att jag i grund och botten ser dejting som ett verktyg för att lära känna en annan människa och få någon slags uppfattning om hen är vettig och tilltalande, inte (som ofta verkar vara fallet med människor ur första gruppen) som ett förhållande i sig.

För en så pass socialt inkompetent person som jag själv är dejting ett fasligt bra redskap, av den enkla anledningen att det är rätt givet vad det hela handlar om och en alltså inte behöver undra som annars kan vara fallet (till exempel om en lär känna någon via gemensamma vänner eller intressen). Det finns också ett givet format för hur det ska gå till, även om det så klart är öppet för viss variation även här. På det stora hela är det dock satans mycket lättare att veta hur en ska förhålla sig till den andra människan.

Varför just nätdejting? Varför inte? ;D Skämt åsido, med tanke på att jag i princip lever resten av mitt liv i något slags uppkopplat läge, är det inte särskilt konstigt att jag valt just den vägen att träffa folk jag eventuellt har ett romantiskt intresse av. Nätet har, sen jag gick i nian, varit min huvudkälla till nya bekantskaper på vänskapsfronten, så det vore konstigt om jag helt plötsligt skulle överge det till förmån för något annat.

Klart att jag har rÃ¥kat ut för riktiga bottennapp, men jag har ocksÃ¥ träffat en hel del människor jag nu räknar som goda vänner, även om det inte funkat pÃ¥ det andra planet oss emellan. För nej, jag har inte träffat Hen med stort H än (om jag nu alls tror pÃ¥ “The One”… Det är dock ett ämne för en annan dag). Gör det mig nÃ¥got? Nej, inte särdeles. Jag ser helt enkelt hela dejtingprocessen som ett ypperligt tillfälle att öva upp mina bedrövliga social skills. Det kan nämligen behövas.

Det är nog allt tur att bloggen inte har någon större läsarskara, för jag har snabbt blivit varse att med WordPress i mobilen kommer det inte vara någon hejd på antalet inlägg jag lyckas klämma ur mig. För att hitta samma antal inlägg per vecka får en nog nästan gå tillbaka en åtta år eller så.

Hur som. För första gången på vad som känns som en och en halv evighet har solen bestämt sig för att titta fram igen idag. Det finns kanske hopp om våren än. Jag är på intet vis en soldyrkare, men idag känner jag mig nödd och tvungen att lapa lite sol på lunchrasten, och det av två anledningar. Dels är lunchrummet fullt av folk som äter(!) och dels lyckades jag förra helgen, när jag i trevligt sällskap spatserade kring på Skansen, få en märkbar nyansförändring på händerna (och endast händerna). Så får det inte vara; alltså, soldyrkan av, för mig, rent extrema mått.

Ikväll tänkte jag att jag skulle få tummen ur (roligt uttryck, det där, förresten) och ta upp Couch to 5k igen. Det var trots allt ett tag sedan snön försvann och med den min sista giltiga ursäkt. Jag vill ju dessutom börja igen, för när jag väl kommer igång tycker jag att det är helt otroligt roligt. Det enda som skulle kunna stoppa i nuläget är egentligen efterdyningarna av min förkylning, men eftersom jag inte har feber är det bara att ladda iPoden och dra iväg ut efter jobbet. Första veckan börjar ju dessutom nästan löjligt lugnt, så det torde inte vara några som helst problem.

Ja, det där med att börja blogga igen fungerade väl sådär. Eller inte alls, om en ska vara helt ärlig (och det är ju bra att vara det). Jag gör ett nytt försök nu och förlåt mig min optimism, men jag tror faktiskt att det kan tänkas gå vägen den här gången. Varför? Jo, för att jag installerat en WordPressapp på Herman* och då alltså i princip alltid har ett lättillgängligt bloggverktyg med mig, varhelst jag går.

Det har inte hänt så mycket på sistone, eller så har det det. Det hela beror lite på hur en ser på saker och ting. Till exempel kan nämnas att jag var i Stockholm förra helgen och hälsade på en, förvisso ny men, väldigt kär vän. Sen i tisdags var jag på ett stort company do och blev fasligt hjärntvättad, så nu är jag läskigt pepp på jobbet ser ni. Statistiknörden i mig har upplevt något av en renässans och jag har stenkoll på vad jag gör under dagarna. Lite läskigt och lite kul. Får se hur länge det håller i sig.

Har även, helt impulsartat, anmält mig till tre distanskurser på halvfart i Kalmar, så förutsatt att allt går vägen (att jag kommer in och att jag kan åka på Kalmarträffarna) kommer jag fördjupa mig på lite olika sjukdomstillstånd och dess behandlingar nu till hösten. Jag är riktigt, riktigt pepp. Vill utvecklas och förkovra mig! Vill bli ständigt bättre och så vidare. Ambitionen är att bli en fasligt kickass receptarie. Ortens bästa, allra minst!

Det är lite konstigt. Jag har aldrig haft särdeles hög ambitionsnivå, men nu är det som om något i mig exploderat helt plötsligt. Kanske för att jag i mitt stilla sinne är rätt övertygad av att de andra på jobbet tycker att jag är lite av en slacker och mest flyter med och inte anstränger mig nåt väldeliga. Säkert the boss är det jag tror tycker så. Vet inte hur pass det kan tänkas stämma, men ger det mig motivationen att förkovra mig, spelar det kanske ingen större roll om det faktiskt är med verkligheten överensstämmande.

*Herman är min iPhone.

Dags att ta sig i bloggkragen, kanske?

Mer senare, eftersom det är dags att dra sig mot jobbet nu. Är hemskt glad att jag var ledig igår, då det tydligen strulade rätt ordentligt med datorsystemen. Det lär väl i och för sig bli efterdyningar på det idag, men förhoppningsvis inte alltför mycket.

Jag vet inte.

Jag ska tillbaka till kuratorn igen imorgon och jag vet helt enkelt inte om jag kommer våga ta upp ett par saker som jag nog egentligen borde.

Sitter här och försöker peta i mig sÃ¥ mÃ¥nga apelsiner som möjligt innan jag mÃ¥ste ta bussen in till Lund. Jag har tandvärk och apelsiner är ungefär det enda jag har lyckats äta pÃ¥ hela helgen. Förhoppningen är att jag ska fÃ¥ i mig tillräckligt nu för att klara mig till lunchtid, dÃ¥ jag har en heeeel smoothie att sätta i mig… Ja, jag vet, det är inga större mängder med energi det blir, direkt, men det är Ã¥tminstone nÃ¥got, sÃ¥ det borde gÃ¥. Har jag klarat mig utan att äta pÃ¥ 48+ timmar förut, sÃ¥ borde det här inte vara nÃ¥gra problem (hej, stört beteende, how are you?).

Som torde vara ganska uppenbart vid det här laget har jag låtit bloggen gå och självdö (först var det problem med internet, sen var det jag som var problemet), men nu tänkte jag ta mig i kragen och försöka återuppliva den. Ett av mina projekt på min 101 in 1001-lista är att blogga på svenska minst två gånger i veckan i tre månader, så det skulle ju blivit av förr eller senare i vilket fall som helst, men jag kände att det var lika bra att försöka sätta igång så snart som möjligt (sen inspirerades jag så klart av att en gammal kursare (hej Frk Niia!) länkade mig till sin blogg i går kväll).

Klockan tickar iväg sÃ¥ sakteliga och det börjar bli dags för mig att runda av det här inlägget nu om jag ska hinna göra mig iordning i tid för att passa bussen vid halv Ã¥tta. Idag har jag en workshop i grammatik (som jag nog normalt sett inte skulle gÃ¥tt pÃ¥, men jag hoppade över föreläsningen pÃ¥ det här avsnittet pÃ¥ grund av en förkylning, sÃ¥ det är nog bäst att gÃ¥) och en i skriftlig sprÃ¥kfärdighet. Till den senare ska vi ha brainstormat fram en uppsatsstruktur, sÃ¥ det fÃ¥r jag nog allt ta och göra pÃ¥ bussen. DÃ¥, eller i pausen mellan de bÃ¥da workshopparna. Jag har samma gamla framförhÃ¥llning som jag alltid haft, med andra ord… Engelskan är Ã¥tminstone miltals lättare än annat jag pluggat pÃ¥ universitetsnivÃ¥ tidigare, sÃ¥ det torde inte vara nÃ¥gra problem (vid tillfälle ska jag skriva mer om det).

Jag har börjat på Människohamn, men än så länge inte hunnit särskilt långt. Jag vet inte om det är mig eller boken det är fel på, men sträckläsning som det blev med Låt den rätte komma in verkar inte bli aktuellt. Jag tänker i alla fall ta med boken på bussen till Lund nu idag, så blir det åtminstone något läst i den.

Jag ska in och träffa bror min, gå på Stadsbiblioteket (och fixa lånekort, förhoppningsvis) och försöka hitta ett par skor jag såg i en annons i lördags. Om de är lika fina i verkligheten som på bild (och verkar åtminstone hyfsat bekväma) tror jag att jag slår till.

Annars vet jag inte vad mer som står på programmet. Kanske en sväng i Botaniska. Snöoväder som det var förra gången jag var i Lund borde det troligtvis inte bli, och det är ju alltid trevligt.

Bytte theme på bloggen. Det andra var fint, men jag var lite trött på det, så jag valde ett annat istället. Från början var det lite väl basic, så jag bytte ut bilden och gjorde en med James Dean på som ersättning. James Dean är nästan aldrig fel.

Nu ska jag Ã¥tergÃ¥ till min bok, Conrad’s Heart of Darkness. Hoppas hinna klart den i kväll¹.

1. Usch, nu fick jag ett anfall av “men heter det verkligen sÃ¥? Det ser ju helt fult ut. Kväll, kväll, kväll.”

Nu har jag deklarerat för första gången. Via internet, så att skatteåterbäringen kommer i lagom tid till Londonresan (förhoppningsvis).