::gnyr::
Jag vet inte vad jag gör om det barkar dit det verkar barka just nu. Får ett nervöst sammanbrott, antagligen.
Den där scenen, ni vet vilken jag menar, var utter cheese, men jag skiter i det, för jag älskade den ändÃ¥—fast jag visste att det skulle gÃ¥ käpprätt Ã¥t helvete.
Ianto! Jack! Donna! ROSE! TEN!
::gnyr::
Av någon anledning har jag aldrig kommit mig för att se Blackpool. Eller, jag tror att jag eventuellt såg nån liten snutt när det gick på TV för ett par år sen, men hela serien såg jag inte då. Nu på sistone har jag utvecklat en hyfsat stor celebrity crush på David Tennant och igår kom jag på att det var dags.
VARFÖR har jag inte sett den förut? Det är helt sjukt bra ju! David Tennant använder sin skotska och ohmygod, David Tennants skotska gör mig knäsvag. Det är pinsamt men helt sant, tyvärr. Sen skadar det inte direkt att han ser lite lagom scruffy ut heller.
Än så länge har jag bara hunnit med ett avsnitt, men fler lär det bli innan dagen är slut.
Åter igen har jag tillbringat förmiddagen på YouTube, men den här gången var det inte gamla fotbollssnuttar, utan Doctor Who. Snuttar med the Master, mer specifikt.
Vid närmare eftertanke är The Girl in the Fireplace ganska fucking scary också. Moffat igen, så klart. Glömde bort det förut, eftersom jag bara har sett det avsnittet en gång, till skillnad från The Empty Child och Blink. Varför vet jag inte riktigt, Sophia Myles är ju made of win.
Det där var läskigt bra. Jag som redan är hyfsat mörkrädd, det blev inte direkt bättre av det här. Tur då att det dels är sommar, dels att jag inte för tillfället bor i mammas och pappas knarriga, gamla hus. Där kan man bli rädd på riktigt för ingenting. Eller, jag kan det i alla fall. Men så är jag ju också chicken extraordinaire.
(Det var väl förresten inte bara jag som tyckte att det pÃ¥minde om Life on Mars? Jag tänkte inte sÃ¥ hemskt mycket pÃ¥ det i början, men sen när telefonen började ringa var det rätt svÃ¥rt att ignorera den referensramen. Jag menar—telefonen, TVn, lamporna som släcktes efter hand, en slags TCG.)
Den där Steven Moffat alltså! Jag har väl inte direkt hållit koll på vem som har skrivit vilka avsnitt, men nu inser jag att han ligger bakom nästan alla Doctor Who-avsnitt som jag älskar för att de är beyond creepy. Blink, The Empty Child och nu Silence in the Library. Jag hoppas att han fortsätter vara bra när han tar över rodret från RTD (nästa säsong alltså. Vilken är sjukt långt bort i tiden. 2010! Hur ska man klara sig?).
Förutom DW har han förresten skrivit Coupling och det är inte direkt fy skam det heller. Jag skulle kanske passa pÃ¥ att se om Coupling nu när jag har semester? Det gÃ¥r nog rätt fort—brittiska serier är ju allt som oftast rätt korta, sÃ¥ ocksÃ¥ Coupling.
Fast först (medan Coupling laddar ner, till exempel) tänker jag läsa John Ajvide Lindqvists nya. Jag har hört ryktas i evigheter att den ska innehålla Smiths-citerande spöken och så verkar också vara fallet. Trevligt, trevligt.
Fortfarande ingen torrent. Jag blir knäpp. Jag vill kunna se nya avsnittet nu, inte sen.
Jag roar mig med att se om det här klippet från The Poison Sky istället. Det är ganska mycket made of win.
Nu är det bara en vecka kvar till semestern, men den veckan kommer att gå så långsamt så det finns inte. En normal vecka brukar jag ha en ledig för- eller eftermiddag, men icke så denna gång. Varför det blev så just nu vet jag inte, men jag antar att någon där uppe (som gjort schemat, alltså) tycker att vila kan jag göra senare.
Jag ser inte fram emot veckan, men antagligen kommer jag ut hel och hållen på andra sidan av den, även om gårdagskvällen tyder på motsatsen (jag råkade läsa en blogg där det sades mindre positiva saker om företaget jag jobbar på och folk som är anställda där, och även om det inte var specifikt min arbetsplats och folk där, så reagerade jag med hysteri och tårsprut. Mycket för att jag redan är sönderstressad och har dålig självkänsla, och då hjälpte det inte att läsa det där). Jag tror att jag är på väg in i en sån där bad patch. Vissa tankemönster som jag inte har haft på drygt ett år har i alla fall kommit tillbaka och lever loppan inne i huvudet mitt.
Aaaanyway, that’s as the case may be. I gÃ¥r kväll var det Eurovision, vilket inte var särdeles kul (jag kollade ungefär tvÃ¥ minuter, slog över till BBC Prime, upptäckte att de hade Bleak House-maraton och kollade ett och ett halvt avsnitt, sen tog grÃ¥thysterin över och jag kunde inte koncentrera mig pÃ¥ nÃ¥gonting alls). Eftersom det innebar att det inte visades nÃ¥got nytt Who den här veckan bestämde jag mig för att läsa The Feast of the Drowned istället. Den var helt okej, och innehöll precis rätt dos av Ten och Rose.
Jag har redan spammat den här på flera ställen, men ibland bara måste man:
När jag ändå håller på kan jag lika gärna slänga med en bild på Noel Fielding också. Det är aldrig aldrig fel*.
All hail the fancy ladymen! (Jag funderar på att eventuellt klippa mig som Noel, men jag tror att det är A Bad Idea, eftersom jag inte har hans sideburns. Som förvisso inte syns så där överdrivet ofta, men en vet att de finns där.)
*Visserligen kommer det säkert göra att layouten kollapsar så smått, men det är smällar en får ta.
Det har med andra ord blivit kopiösa mängder QI även idag. Jag hade tänkt baka cupcakes, men jag insÃ¥g att jag inte hade strössel och sÃ¥dant hemma, och what’s the point then? SÃ¥ det fÃ¥r vänta tills efter löning istället, vilket inte gör sÃ¥ mycket. Jag är ledig hyfsat mycket nästa vecka ocksÃ¥, nämligen.
Päronkräm kokade jag däremot, så jag kan lägga en bedrift till min lista över saker jag uppnått idag. Vilket säkerligen egentligen är rätt patetiskt, but who cares? Den var i alla fall god och passade ypperligt till ett avsnitt eller två av QI.
Hepp.
Nu har jag sett senaste avsnittet av Ashes to Ashes och det fick mig att vilja gråta. Hela serien får mig att vilja gråta. Något avsnitt här och där har varit hyfsat (1.04 och 1.05), men på det stora hela är det usch och blä. Egentligen borde jag sluta titta helt och hållet, men jag kan inte. Vill se mer av Gene Hunt, ju. Och Ray och Chris. Alex kunde jag dock vara utan. Hela hon är jobbig, särskilt när hon springer runt och skriker hysteriskt, vilket hon gör i stort sett hela tiden. Do not want.
Torchwood, Ã¥ andra sidan… Ianto har verkligen vuxit den här säsongen. Förut var han mest lite smÃ¥irriterande och totalemo, nu är han snarky som fÃ¥ och helt underbar. Go, Ianto, go!
Jag kan inte lÃ¥ta bli det här—jag mÃ¥ste inkludera en videosnutt frÃ¥n senaste Torchwood-avsnittet. Allas bakgrundshistorier berättades och det förvÃ¥nar säkert ingen när jag säger att jag var mest förtjust i Iantos (Jacks var dock ocksÃ¥ väldigt bra. Jag diggade särskilt old skool-Torchwood).
Här är sista biten av Iantos historia. (Plus del ett och två, ifall någon skulle känna sig manad.)