Så där sinnessjukt störtförälskad att inget annat finns än just den andra personen; att det varken går att sova eller äta för att varje minut, varje cell i kroppen, helt uppfylls av henom. Så himlastormande kär att en inte existerar på något annat plan än i relation till denne andra människa. Så vansinnigt tokbetuttad att all rim och reson far all världens väg och det som finns utanför helt upphör att existera.

Jag är kär. Tror jag. Jag jobbar på det.

Att sluta vara kär, alltså.

För det är inget lyckat företag jag gett mig in på den här gången; det är inte tidernas kärlekssaga och det är inte Kärleken med stort K. Det är ensidigt, det är helt omöjligt och det är smått patetiskt. Det är business as usual, helt enkelt.

Jag är ju nu en gång sån att jag inte tycker om mig själv särdeles mycket och det kan ju varenda en räkna ut med lilltån att tycker en inte om sig själv, så är det fasligt mycket begärt att någon annan ska göra det.

Så nej, jag kommer nog inte få uppleva alla de där himlastormande känslorna. Cyniker som jag är så tror jag egentligen inte på Kärleken. Jag tror på sexualdrift, kemiska substanser, bekräftelsebehov, bekvämlighet och rädsla för ensamhet. Men Kärlek? Nej.

Ärlighet varar längst, heter det ju, och det ligger helt klart något i det. Ibland önskar jag bara att jag kunde ljuga lite mer, lite längre, för mig själv.

Det är som inte samma sak att ljuga för sig själv, som att ljuga för någon annan. Den enda som riskerar att bli ledsen och sårad när sanningen kommer fram är en själv, och det känns det som att jag kan ta, särskilt som det inte är lögnen i sig som ställer till det.

Ja, alltsÃ¥, eller… Jag vaknade till lite idag, tror jag. NÃ¥got var det i alla fall som gjorde att jag insÃ¥g ett par saker, och nu fÃ¥r jag stÃ¥ mitt kast för att jag lyckades blÃ¥ljuga för mig själv tidigare. It’s a bit shit, innit?

Tror det är dags att gå upp lite i styrka med medicineringen. Har legat rätt lågt ett tag nu och när det är körigt på jobbet, som det är för tillfället, blir jag alltid extra känslig för minsta motgång, så då behöver jag extra draghjälp tills det blir lättare igen. För att jag inte ska klappa ihop totalt, alltså. Jag börjar känna mig själv rätt bra numer. Bättre än förut, åtminstone.

Vad annat nytt? Jo, jag har bestämt mig för att lägga av med socker igen. Får se hur länge det varar, men jag ska göra mitt bästa för att det ska fungera. Har även tagit mig i kragen igen vad gäller övrigt kostrelaterat, och det börjar märkas. Kan jag bara få tummen ur och börja springa igen så kommer jag må mycket bättre. Konstigt hur något som är så uppenbart ändock kan vara så förbaskat svårt att faktiskt göra.

Oh well, jag är i alla fall snygg.

Jag har uppkopplingsproblem. Det är inte kul—hur klara sig utan internet, liksom? (Sen klagar jag en himla massa över detta faktum, men gör ingenting riktigt Ã¥t det, eftersom jag är sÃ¥ fail, sÃ¥ fail.)

Men nÃ¥n gÃ¥ng kommer jag väl tillbaka. Tur pÃ¥ ett sätt att Doctor Who är slut—vet inte vad jag skulle gjort om det hade funnits nya avsnitt och jag inte hade möjlighet att komma Ã¥t dem.

Fortfarande ingen torrent. Jag blir knäpp. Jag vill kunna se nya avsnittet nu, inte sen.

Jag roar mig med att se om det här klippet från The Poison Sky istället. Det är ganska mycket made of win.

Jag vaknade med nackspärr. Roligare saker kan jag tänka mig.

När jag var liten brukade jag ha nackspärr rätt ofta, samma sak med en kompis till mig. VÃ¥r lärare pÃ¥ lÃ¥gstadiet trodde aldrig pÃ¥ det, “eftersom barn inte kan fÃ¥ nackspärr”, eller nÃ¥got Ã¥t det hÃ¥llet. Nu pÃ¥ senare tid har jag läst mig till att barn faktiskt fÃ¥r nackspärr betydligt oftare än vuxna. Bara en sak till att vara irriterad pÃ¥ den här läraren för, med andra ord.

Jag vet att det är femton år sen, minst, men jag har fortfarande vissa hang-ups med den här läraren. Nackspärrsgrejen är en av dem, men det är inte den enda.

En gÃ¥ng höll vi pÃ¥ att lära oss principen med rim (mÃ¥ste varit i ettan) och blev ombedda att komma pÃ¥ ord som rimmade med ‘hatt’ (eller om det nu var ‘katt’. Same difference), varpÃ¥ jag räckte upp handen och sa ‘watt’. “Nej, din idiot,” sa läraren (I may be paraphrasing here), “vi uttalar det ‘vatt’, men det stavas ‘varit’ och rimmar alltsÃ¥ inte pÃ¥ hatt.” Det var helt omöjligt att förklara att jag aldrig i livet skulle uttala varit som ‘vatt’ och att jag menade watt, som har med electricitet att göra.

En annan gång pratade vi om dinosaurier och då sa jag att det hade funnits dinosaurier i Skåne (för det har det), men nej, då var jag en okunnig liten idiot igen. Fast just den saken har jag fått upprättelse för, eftersom jag hittade en tidningsartikel som berättade om just det och den tog jag med till skolan. Pwn on them, liksom. (Jag var nog ingen särskilt likable unge.)

En tredje sak, som kanske stör mig mest, var en gÃ¥ng när vi precis hade kommit in frÃ¥n en rast och satt oss i klassrummet. En kompis hade nÃ¥got som hon ville säga till mig, men jag sa att hon fick ta det senare eftersom jag inte ville prata i klassrummet där vi skulle vara tysta. Vad tror ni händer? Läraren goes “Saddam, gÃ¥ ut i korridoren och stanna där tills du lär dig att du ska vara tyst när du är i klassrummet.”

Usch, det säger nog inte bra saker om mig att jag fortfarande är helt upphängd på det här och kan bli förbannad på grund av det, fifteen years on (and more).

Nu tänker jag se om en massa Who-avsnitt. Doktorn är win, särskilt i sin tionde upplaga. Jag tror jag är kär osv.

Jag är bäst. Verkligen, verkligen världsbäst.

Jag tappade precis mobilen i badkaret, som var fullt med vatten. Jag tänker låta mobilen torka till innan jag testar om den fortfarande fungerar eller ej, men jag kan väl inte direkt påstå att jag har några högre förväntningar på den.

Min nya mobil, som jag beställde förrförrförra gången jag tappade den här i golvet så att jag tvivlade på att den skulle överleva många sekunder till, har fortfarande inte kommit och beräknat leveransdatum är inte förrän den sjunde april. Det är inte så farligt om jag inte kommer att kunna ringa folk (eller bli uppringd). Det är värre om det inte går att skicka/ta emot SMS och det absolut värsta är att min väckarklocka, om nu telefonen bestämmer sig för att lägga av, är puts väck. Får se hur det fungerar med väckningen på stereon, jag brukar kunna sova igenom den rätt lätt. Får skippa öronproppar nu det närmaste, antar jag.

Nu har jag sett senaste avsnittet av Ashes to Ashes och det fick mig att vilja gråta. Hela serien får mig att vilja gråta. Något avsnitt här och där har varit hyfsat (1.04 och 1.05), men på det stora hela är det usch och blä. Egentligen borde jag sluta titta helt och hållet, men jag kan inte. Vill se mer av Gene Hunt, ju. Och Ray och Chris. Alex kunde jag dock vara utan. Hela hon är jobbig, särskilt när hon springer runt och skriker hysteriskt, vilket hon gör i stort sett hela tiden. Do not want.

Torchwood, Ã¥ andra sidan… Ianto har verkligen vuxit den här säsongen. Förut var han mest lite smÃ¥irriterande och totalemo, nu är han snarky som fÃ¥ och helt underbar. Go, Ianto, go!

Jag kan inte lÃ¥ta bli det här—jag mÃ¥ste inkludera en videosnutt frÃ¥n senaste Torchwood-avsnittet. Allas bakgrundshistorier berättades och det förvÃ¥nar säkert ingen när jag säger att jag var mest förtjust i Iantos (Jacks var dock ocksÃ¥ väldigt bra. Jag diggade särskilt old skool-Torchwood).

Här är sista biten av Iantos historia. (Plus del ett och två, ifall någon skulle känna sig manad.)