Så där sinnessjukt störtförälskad att inget annat finns än just den andra personen; att det varken går att sova eller äta för att varje minut, varje cell i kroppen, helt uppfylls av henom. Så himlastormande kär att en inte existerar på något annat plan än i relation till denne andra människa. Så vansinnigt tokbetuttad att all rim och reson far all världens väg och det som finns utanför helt upphör att existera.

Jag är kär. Tror jag. Jag jobbar på det.

Att sluta vara kär, alltså.

För det är inget lyckat företag jag gett mig in på den här gången; det är inte tidernas kärlekssaga och det är inte Kärleken med stort K. Det är ensidigt, det är helt omöjligt och det är smått patetiskt. Det är business as usual, helt enkelt.

Jag är ju nu en gång sån att jag inte tycker om mig själv särdeles mycket och det kan ju varenda en räkna ut med lilltån att tycker en inte om sig själv, så är det fasligt mycket begärt att någon annan ska göra det.

Så nej, jag kommer nog inte få uppleva alla de där himlastormande känslorna. Cyniker som jag är så tror jag egentligen inte på Kärleken. Jag tror på sexualdrift, kemiska substanser, bekräftelsebehov, bekvämlighet och rädsla för ensamhet. Men Kärlek? Nej.

Ärlighet varar längst, heter det ju, och det ligger helt klart något i det. Ibland önskar jag bara att jag kunde ljuga lite mer, lite längre, för mig själv.

Det är som inte samma sak att ljuga för sig själv, som att ljuga för någon annan. Den enda som riskerar att bli ledsen och sårad när sanningen kommer fram är en själv, och det känns det som att jag kan ta, särskilt som det inte är lögnen i sig som ställer till det.

Ja, alltsÃ¥, eller… Jag vaknade till lite idag, tror jag. NÃ¥got var det i alla fall som gjorde att jag insÃ¥g ett par saker, och nu fÃ¥r jag stÃ¥ mitt kast för att jag lyckades blÃ¥ljuga för mig själv tidigare. It’s a bit shit, innit?

Tror det är dags att gå upp lite i styrka med medicineringen. Har legat rätt lågt ett tag nu och när det är körigt på jobbet, som det är för tillfället, blir jag alltid extra känslig för minsta motgång, så då behöver jag extra draghjälp tills det blir lättare igen. För att jag inte ska klappa ihop totalt, alltså. Jag börjar känna mig själv rätt bra numer. Bättre än förut, åtminstone.

Vad annat nytt? Jo, jag har bestämt mig för att lägga av med socker igen. Får se hur länge det varar, men jag ska göra mitt bästa för att det ska fungera. Har även tagit mig i kragen igen vad gäller övrigt kostrelaterat, och det börjar märkas. Kan jag bara få tummen ur och börja springa igen så kommer jag må mycket bättre. Konstigt hur något som är så uppenbart ändock kan vara så förbaskat svårt att faktiskt göra.

Oh well, jag är i alla fall snygg.

Nu är det bara en vecka kvar till semestern, men den veckan kommer att gå så långsamt så det finns inte. En normal vecka brukar jag ha en ledig för- eller eftermiddag, men icke så denna gång. Varför det blev så just nu vet jag inte, men jag antar att någon där uppe (som gjort schemat, alltså) tycker att vila kan jag göra senare.

Jag ser inte fram emot veckan, men antagligen kommer jag ut hel och hållen på andra sidan av den, även om gårdagskvällen tyder på motsatsen (jag råkade läsa en blogg där det sades mindre positiva saker om företaget jag jobbar på och folk som är anställda där, och även om det inte var specifikt min arbetsplats och folk där, så reagerade jag med hysteri och tårsprut. Mycket för att jag redan är sönderstressad och har dålig självkänsla, och då hjälpte det inte att läsa det där). Jag tror att jag är på väg in i en sån där bad patch. Vissa tankemönster som jag inte har haft på drygt ett år har i alla fall kommit tillbaka och lever loppan inne i huvudet mitt.

Aaaanyway, that’s as the case may be. I gÃ¥r kväll var det Eurovision, vilket inte var särdeles kul (jag kollade ungefär tvÃ¥ minuter, slog över till BBC Prime, upptäckte att de hade Bleak House-maraton och kollade ett och ett halvt avsnitt, sen tog grÃ¥thysterin över och jag kunde inte koncentrera mig pÃ¥ nÃ¥gonting alls). Eftersom det innebar att det inte visades nÃ¥got nytt Who den här veckan bestämde jag mig för att läsa The Feast of the Drowned istället. Den var helt okej, och innehöll precis rätt dos av Ten och Rose.