Det är nog allt tur att bloggen inte har någon större läsarskara, för jag har snabbt blivit varse att med WordPress i mobilen kommer det inte vara någon hejd på antalet inlägg jag lyckas klämma ur mig. För att hitta samma antal inlägg per vecka får en nog nästan gå tillbaka en åtta år eller så.

Hur som. För första gången på vad som känns som en och en halv evighet har solen bestämt sig för att titta fram igen idag. Det finns kanske hopp om våren än. Jag är på intet vis en soldyrkare, men idag känner jag mig nödd och tvungen att lapa lite sol på lunchrasten, och det av två anledningar. Dels är lunchrummet fullt av folk som äter(!) och dels lyckades jag förra helgen, när jag i trevligt sällskap spatserade kring på Skansen, få en märkbar nyansförändring på händerna (och endast händerna). Så får det inte vara; alltså, soldyrkan av, för mig, rent extrema mått.

Ikväll tänkte jag att jag skulle få tummen ur (roligt uttryck, det där, förresten) och ta upp Couch to 5k igen. Det var trots allt ett tag sedan snön försvann och med den min sista giltiga ursäkt. Jag vill ju dessutom börja igen, för när jag väl kommer igång tycker jag att det är helt otroligt roligt. Det enda som skulle kunna stoppa i nuläget är egentligen efterdyningarna av min förkylning, men eftersom jag inte har feber är det bara att ladda iPoden och dra iväg ut efter jobbet. Första veckan börjar ju dessutom nästan löjligt lugnt, så det torde inte vara några som helst problem.