Nu är det bara en vecka kvar till semestern, men den veckan kommer att gå så långsamt så det finns inte. En normal vecka brukar jag ha en ledig för- eller eftermiddag, men icke så denna gång. Varför det blev så just nu vet jag inte, men jag antar att någon där uppe (som gjort schemat, alltså) tycker att vila kan jag göra senare.

Jag ser inte fram emot veckan, men antagligen kommer jag ut hel och hållen på andra sidan av den, även om gårdagskvällen tyder på motsatsen (jag råkade läsa en blogg där det sades mindre positiva saker om företaget jag jobbar på och folk som är anställda där, och även om det inte var specifikt min arbetsplats och folk där, så reagerade jag med hysteri och tårsprut. Mycket för att jag redan är sönderstressad och har dålig självkänsla, och då hjälpte det inte att läsa det där). Jag tror att jag är på väg in i en sån där bad patch. Vissa tankemönster som jag inte har haft på drygt ett år har i alla fall kommit tillbaka och lever loppan inne i huvudet mitt.

Aaaanyway, that’s as the case may be. I gÃ¥r kväll var det Eurovision, vilket inte var särdeles kul (jag kollade ungefär tvÃ¥ minuter, slog över till BBC Prime, upptäckte att de hade Bleak House-maraton och kollade ett och ett halvt avsnitt, sen tog grÃ¥thysterin över och jag kunde inte koncentrera mig pÃ¥ nÃ¥gonting alls). Eftersom det innebar att det inte visades nÃ¥got nytt Who den här veckan bestämde jag mig för att läsa The Feast of the Drowned istället. Den var helt okej, och innehöll precis rätt dos av Ten och Rose.