Skulle kunna skriva en lång harang om hur mycket det varit att göra på jobbet på sistone (240 registrerade rader i fredags, ingen fikarast och en kvarts lunch) och hur mycket jag stör mig på både det ena och det andra, men istället tänkte jag att jag skulle prata om något helt annat, nämligen dejting.
Det är fasligt intressant, you see. Vissa människor tycker att en bara kan dejta en person åt gången, andra är mer av åsikten att det inte är så noga hur många en dejtar samtidigt. Själv hör jag till den senare gruppen och det på grund av att jag i grund och botten ser dejting som ett verktyg för att lära känna en annan människa och få någon slags uppfattning om hen är vettig och tilltalande, inte (som ofta verkar vara fallet med människor ur första gruppen) som ett förhållande i sig.
För en så pass socialt inkompetent person som jag själv är dejting ett fasligt bra redskap, av den enkla anledningen att det är rätt givet vad det hela handlar om och en alltså inte behöver undra som annars kan vara fallet (till exempel om en lär känna någon via gemensamma vänner eller intressen). Det finns också ett givet format för hur det ska gå till, även om det så klart är öppet för viss variation även här. På det stora hela är det dock satans mycket lättare att veta hur en ska förhålla sig till den andra människan.
Varför just nätdejting? Varför inte? ;D Skämt åsido, med tanke på att jag i princip lever resten av mitt liv i något slags uppkopplat läge, är det inte särskilt konstigt att jag valt just den vägen att träffa folk jag eventuellt har ett romantiskt intresse av. Nätet har, sen jag gick i nian, varit min huvudkälla till nya bekantskaper på vänskapsfronten, så det vore konstigt om jag helt plötsligt skulle överge det till förmån för något annat.
Klart att jag har rÃ¥kat ut för riktiga bottennapp, men jag har ocksÃ¥ träffat en hel del människor jag nu räknar som goda vänner, även om det inte funkat pÃ¥ det andra planet oss emellan. För nej, jag har inte träffat Hen med stort H än (om jag nu alls tror pÃ¥ “The One”… Det är dock ett ämne för en annan dag). Gör det mig nÃ¥got? Nej, inte särdeles. Jag ser helt enkelt hela dejtingprocessen som ett ypperligt tillfälle att öva upp mina bedrövliga social skills. Det kan nämligen behövas.
I would (who wouldn’t?). If I found the whole concept of a date in any way, shape, or form tolerable. Which I don’t. I’d love to go on a picnic with you, though.
Det var inte meningen att folk skulle besvara frågan. =P Den är mest där för att det är en rad ur en låttext av Maxïmo Park som passade ämnet.
Jo, jag förstod det (jag är inte så dum som du tror). Men jag är kroniskt klåfingrig och kunde inte låta bli.
Men jag får väl gå på picknick själv då.
Meh! Jag tycker inte alls att du är dum! Snarare att jag är lite väl sjukligt tvungen att förklara allt hela tiden, även när det egentligen inte behövs.
Beror väl lite pÃ¥ var du tänkte den där picknicken dÃ¥’rÃ¥. Och om det är mord involverat eller ej. =P
Skönt att höra.
Vilken bit gräs som helst funkar egentligen för mig, jag är inte kräsen av mig. Vad gäller mord sÃ¥ anser jag väl inte att det är nödvändigt för en lyckad picknick (som sagt, jag är inte kräsen), men säger du till i god tid sÃ¥ ska jag väl kunna kidnappa Ernst Kirchsteiger — eller likvärdig kändis — och ta honom med mig. Annars fÃ¥r vi nog nöja oss med en uteliggare eller nÃ¥gon förvirrad tant som rÃ¥kar vandra förbi. Är dina verktyg i trim eller ska jag ta med mina? Glöm inte att kändisar är betydligt mer svÃ¥rmördade än vanliga dödliga.
För eventuella myndighetspersoner som kan tänkas läsa det här: det där var vad vi i branschen brukar kalla för ett “skämt”, mord naturligtvis inte snällt (även om det är förbannat kul).