Ja, det där med att börja blogga igen fungerade väl sådär. Eller inte alls, om en ska vara helt ärlig (och det är ju bra att vara det). Jag gör ett nytt försök nu och förlåt mig min optimism, men jag tror faktiskt att det kan tänkas gå vägen den här gången. Varför? Jo, för att jag installerat en WordPressapp på Herman* och då alltså i princip alltid har ett lättillgängligt bloggverktyg med mig, varhelst jag går.

Det har inte hänt så mycket på sistone, eller så har det det. Det hela beror lite på hur en ser på saker och ting. Till exempel kan nämnas att jag var i Stockholm förra helgen och hälsade på en, förvisso ny men, väldigt kär vän. Sen i tisdags var jag på ett stort company do och blev fasligt hjärntvättad, så nu är jag läskigt pepp på jobbet ser ni. Statistiknörden i mig har upplevt något av en renässans och jag har stenkoll på vad jag gör under dagarna. Lite läskigt och lite kul. Får se hur länge det håller i sig.

Har även, helt impulsartat, anmält mig till tre distanskurser på halvfart i Kalmar, så förutsatt att allt går vägen (att jag kommer in och att jag kan åka på Kalmarträffarna) kommer jag fördjupa mig på lite olika sjukdomstillstånd och dess behandlingar nu till hösten. Jag är riktigt, riktigt pepp. Vill utvecklas och förkovra mig! Vill bli ständigt bättre och så vidare. Ambitionen är att bli en fasligt kickass receptarie. Ortens bästa, allra minst!

Det är lite konstigt. Jag har aldrig haft särdeles hög ambitionsnivå, men nu är det som om något i mig exploderat helt plötsligt. Kanske för att jag i mitt stilla sinne är rätt övertygad av att de andra på jobbet tycker att jag är lite av en slacker och mest flyter med och inte anstränger mig nåt väldeliga. Säkert the boss är det jag tror tycker så. Vet inte hur pass det kan tänkas stämma, men ger det mig motivationen att förkovra mig, spelar det kanske ingen större roll om det faktiskt är med verkligheten överensstämmande.

*Herman är min iPhone.