Jag vaknade med nackspärr. Roligare saker kan jag tänka mig.

När jag var liten brukade jag ha nackspärr rätt ofta, samma sak med en kompis till mig. VÃ¥r lärare pÃ¥ lÃ¥gstadiet trodde aldrig pÃ¥ det, “eftersom barn inte kan fÃ¥ nackspärr”, eller nÃ¥got Ã¥t det hÃ¥llet. Nu pÃ¥ senare tid har jag läst mig till att barn faktiskt fÃ¥r nackspärr betydligt oftare än vuxna. Bara en sak till att vara irriterad pÃ¥ den här läraren för, med andra ord.

Jag vet att det är femton år sen, minst, men jag har fortfarande vissa hang-ups med den här läraren. Nackspärrsgrejen är en av dem, men det är inte den enda.

En gÃ¥ng höll vi pÃ¥ att lära oss principen med rim (mÃ¥ste varit i ettan) och blev ombedda att komma pÃ¥ ord som rimmade med ‘hatt’ (eller om det nu var ‘katt’. Same difference), varpÃ¥ jag räckte upp handen och sa ‘watt’. “Nej, din idiot,” sa läraren (I may be paraphrasing here), “vi uttalar det ‘vatt’, men det stavas ‘varit’ och rimmar alltsÃ¥ inte pÃ¥ hatt.” Det var helt omöjligt att förklara att jag aldrig i livet skulle uttala varit som ‘vatt’ och att jag menade watt, som har med electricitet att göra.

En annan gång pratade vi om dinosaurier och då sa jag att det hade funnits dinosaurier i Skåne (för det har det), men nej, då var jag en okunnig liten idiot igen. Fast just den saken har jag fått upprättelse för, eftersom jag hittade en tidningsartikel som berättade om just det och den tog jag med till skolan. Pwn on them, liksom. (Jag var nog ingen särskilt likable unge.)

En tredje sak, som kanske stör mig mest, var en gÃ¥ng när vi precis hade kommit in frÃ¥n en rast och satt oss i klassrummet. En kompis hade nÃ¥got som hon ville säga till mig, men jag sa att hon fick ta det senare eftersom jag inte ville prata i klassrummet där vi skulle vara tysta. Vad tror ni händer? Läraren goes “Saddam, gÃ¥ ut i korridoren och stanna där tills du lär dig att du ska vara tyst när du är i klassrummet.”

Usch, det säger nog inte bra saker om mig att jag fortfarande är helt upphängd på det här och kan bli förbannad på grund av det, fifteen years on (and more).

Nu tänker jag se om en massa Who-avsnitt. Doktorn är win, särskilt i sin tionde upplaga. Jag tror jag är kär osv.

• Pistagenötter är inte nötter pÃ¥ riktigt och kan självantända om man förvarar stora mängder av dem pÃ¥ samma ställe.
• Amerikanska militären utvecklade ett projekt vari de använde fladdermöss för att antända fiendens städer. Fladdermössen hade pÃ¥ sig smÃ¥ västar med napalm i och skickades ut fram emot gryningen, sÃ¥ att de, när det blev ljust, tog skydd i mörka vrÃ¥er i husen. Tanken var att de skulle användas mot japanerna, men det kom aldrig sÃ¥ lÃ¥ngt eftersom planen gick i baklÃ¥s när den testades. Y’see, efter att amerikanerna hade släppt ut de smÃ¥ liven i öknen vände vinden, och istället för att söka sig till en övergiven trästad mitt i öknen och explodera där, tog de sig tillbaka till armébasen och brände ner hela skiten.
• PÃ¥ liknande sätt tänkte sig ryska militären att de skulle använda sig av bombhundar. De stackars hundarna fick gÃ¥ hungriga lÃ¥nga tider och blev sedan matade under stridsvagnar, sÃ¥ att de skulle lära sig att associera stridsvagnar med mat. När de sedan sprang under fiendens stridsvagnar utlöstes detonatorn pÃ¥ bomben och BANG! Det var bara det att när det här testades i strid, sÃ¥ kände hundarna bara igen de ryska stridsvagnarna och sprang och sprängde dem istället för fiendens. Go them!
• Alan Davies är vegetarian.
• H C Andersen var gay, vegetarian, hade torgskräck och talade fem sprÃ¥k flytande. När han dog begravdes han i samma grav som en mycket nära vän som han hade varit totalförälskad i. Och vännens fru. Which was fine and all, tills vännens efterlevande familj tyckte att det var well weird att ha tre personer pÃ¥ samma gravplats och flyttade H C Andersen nÃ¥gon annanstans (inte helt pÃ¥ egen hand, kan man hoppas).
• Den fula ankungen handlar om homosexualitet.
• Stephen Fry is made of win. Fast det visste jag, strictly speaking, redan.

Det har med andra ord blivit kopiösa mängder QI även idag. Jag hade tänkt baka cupcakes, men jag insÃ¥g att jag inte hade strössel och sÃ¥dant hemma, och what’s the point then? SÃ¥ det fÃ¥r vänta tills efter löning istället, vilket inte gör sÃ¥ mycket. Jag är ledig hyfsat mycket nästa vecka ocksÃ¥, nämligen.

Päronkräm kokade jag däremot, så jag kan lägga en bedrift till min lista över saker jag uppnått idag. Vilket säkerligen egentligen är rätt patetiskt, but who cares? Den var i alla fall god och passade ypperligt till ett avsnitt eller två av QI.

Hepp.

Nu har jag sett senaste avsnittet av Ashes to Ashes och det fick mig att vilja gråta. Hela serien får mig att vilja gråta. Något avsnitt här och där har varit hyfsat (1.04 och 1.05), men på det stora hela är det usch och blä. Egentligen borde jag sluta titta helt och hållet, men jag kan inte. Vill se mer av Gene Hunt, ju. Och Ray och Chris. Alex kunde jag dock vara utan. Hela hon är jobbig, särskilt när hon springer runt och skriker hysteriskt, vilket hon gör i stort sett hela tiden. Do not want.

Torchwood, Ã¥ andra sidan… Ianto har verkligen vuxit den här säsongen. Förut var han mest lite smÃ¥irriterande och totalemo, nu är han snarky som fÃ¥ och helt underbar. Go, Ianto, go!

Jag kan inte lÃ¥ta bli det här—jag mÃ¥ste inkludera en videosnutt frÃ¥n senaste Torchwood-avsnittet. Allas bakgrundshistorier berättades och det förvÃ¥nar säkert ingen när jag säger att jag var mest förtjust i Iantos (Jacks var dock ocksÃ¥ väldigt bra. Jag diggade särskilt old skool-Torchwood).

Här är sista biten av Iantos historia. (Plus del ett och två, ifall någon skulle känna sig manad.)

Eller kanske inte riktigt fullt så illa, men många gånger har jag börjat och sedan inte fortsatt. Att blogga på svenska, alltså.

Idag har jag varit ledig, eftersom det är långfredag. Jag har mest häckat framför datorn och pillat med min bilddagbok, men det resultatet att jag nu är a) trött och b) mör i händerna efter allt musklickande. Sug. Jag har även druckit kopiösa mängder té och pratat med folk.

Igår var det skärtorsdag och farmor dog. Det var mindre kul, faktiskt. Hon dog visst i sömnen och alla klyschor om att det var det bästa sättet att dö på och hon fick i alla fall ett långt och rikt liv osv., osv. stämmer säkert. Jag är åtminstone inte lika ledsen som jag var förra året när mormor dog. Självklart får jag dåligt samvete för det. Win. Inte!

QI har jag kollat en massa på också. Det är Stephen Frys eminenta frågesportsprogram. Jag ska börja på säsong två nu näst (jag har kollat från säsong fem och bakåt, så det är alltså nästsista säsongen för min del).

Jonathan Ross var med i ett avsnitt och han var helt fantastisk. Ayu ska skicka mig ett avsnitt av hans program med både John Barrowman och The Mighty Boosh som gäster.

För närvarande fÃ¥r jag dock nöja mig med att se om Ross i QI. Det hela finns pÃ¥ Youtube, y’see.

Det får räcka för ikväll. Jag ska jobba imorgon (visserligen bara fyra och en halv timme, men ändå) och jag är så trött att jag håller på att kollapsa på tangentbordet. Inte världens bästa idé kanske, så to bed it is!