Apropos den där “stackars” matadoren som blev spetsad pÃ¥ ett tjurhorn häromdagen* tänkte jag att jag skulle pimpa en av de lÃ¥tar som alltid, utan undantag, fÃ¥r mig att stortjuta när jag hör dem.

Första gången jag hörde den var när jag läste franska i Bordeaux. Vår lärare brukade spela franska låtar lite då och då på lektionerna och sen fick vi försöka uttyda texterna. Det var ett riktigt smart sätt att undervisa, faktiskt, och jag upptäckte en hel del franska musiker den vägen. Just Francis Cabrel är väl i och för sig lite mittemellan att vara fransman och spanjor, om jag fattat saken rätt. Hur som!

Här är en Youtube-video av låten. Den är ju så klart på franska (här finns dock en version med engelsk textning, ifall en inte är outstanding på det språket) och innehåller en del starka bilder just på grund av ämnet.

*Läs om det här. Varning för starka bilder även där.

Så där sinnessjukt störtförälskad att inget annat finns än just den andra personen; att det varken går att sova eller äta för att varje minut, varje cell i kroppen, helt uppfylls av henom. Så himlastormande kär att en inte existerar på något annat plan än i relation till denne andra människa. Så vansinnigt tokbetuttad att all rim och reson far all världens väg och det som finns utanför helt upphör att existera.

Jag är kär. Tror jag. Jag jobbar på det.

Att sluta vara kär, alltså.

För det är inget lyckat företag jag gett mig in på den här gången; det är inte tidernas kärlekssaga och det är inte Kärleken med stort K. Det är ensidigt, det är helt omöjligt och det är smått patetiskt. Det är business as usual, helt enkelt.

Jag är ju nu en gång sån att jag inte tycker om mig själv särdeles mycket och det kan ju varenda en räkna ut med lilltån att tycker en inte om sig själv, så är det fasligt mycket begärt att någon annan ska göra det.

Så nej, jag kommer nog inte få uppleva alla de där himlastormande känslorna. Cyniker som jag är så tror jag egentligen inte på Kärleken. Jag tror på sexualdrift, kemiska substanser, bekräftelsebehov, bekvämlighet och rädsla för ensamhet. Men Kärlek? Nej.

Lördag igen. Veckorna går fort nu för tiden, trots att varje enskild dag mest verkar sega sig fram och aldrig ta slut. Kring sex veckor kvar till semestern nu, om jag inte är helt ute och cyklar. (Och att jag inte har stenkoll är lite smått otroligt, faktiskt. Jag brukar räkna dagar och, när det är nästan dags, timmar. Weird.)

Jobblördag idag, sen stack jag till Malmö och handlade lite. Hade tänkt shoppa upp nÃ¥gra värdecheckar jag hade pÃ¥ H&M, men hittade inte sÃ¥ mycket jag gillade, sÃ¥ det blev bara en av dem som gick Ã¥t. Kom hem med tvÃ¥ linnen (ett svart, ett blÃ¥tt med svart spetskant), ett par shorts (korta, svarta) och en kofta (blÃ¥- och vitrandig, lÃ¥ng). Rätt nöjd ändÃ¥ — alltid trevligt att ha de andra värdecheckarna kvar till ett annat tillfälle istället — och shorts och linnen var jag ute efter i vilket fall som helst. Hoppas vädret hÃ¥ller i sig ett tag till (har varit hur fint som helst idag, om en räknar bort morgonen Ã¥tminstone), för jag känner verkligen för att i princip bo i shorts hela min lediga tid.

Var även på jakt efter en ordentlig väska/box att ha all min makeup och borstar och sånt i (min samling har växt exponentiellt på senare tid), men det bidde inget av det. Har sett att de haft sånt på Åhléns förut, så jag hade gott hopp om att jag skulle hitta något behändigt där, men icke! Inte en endaste ordentlig väska hade de; bara en massa tråkiga necessärer och annat trist jag inte ville ha. Blä. Jag får söka vidare, helt enkelt!

Hittade en hel massa roliga nagellack, däremot. Dels köpte jag en ny flaska av en av mina favoritfärger som började ta slut/torka in, dels en hel massa nytt. Fick bland annat tag pÃ¥ en stor flaska vardera av bas- och topplack frÃ¥n OPI till priset av en! Kändes som lite av ett kap — är ju ändÃ¥ sÃ¥nt som gÃ¥r Ã¥t mest.

Har upptäckt att det är väldigt trevligt med nagellack, nämligen. Kunder kommenterar hela tiden vad jag har för färg för tillfället (särskilt stammisarna. Vissa av dem har till och med favoriter) och det är helt otroligt vilken blandning på folk det är som kommenterar! Unga som gamla, kvinnor som män. (Däremot är det nästan bara män som kommenterar vilken färg på läpparna jag har, haha. Då mestadels äldre herrar, dessutom. Kanske för att jag tycker om retrorött och att det minner om gamla dagar? Ingen aning, men lite kul är det!)

Skulle ju så klart helst fått tag på en rätt mörkgrön nyans också, men jag hittade ingen bra. Eller, jo, det gjorde jag, men när jag såg den hade jag glömt varför jag ville få tag på den och tyckte just då att det inte var så viktigt. Fail. Måste alltså fixa det snart, helst innan elfte juni när fotbolls-VM drar igång. Det förstår ju nämligen vem som helst att de dagar Portugal spelar tänker jag måla naglarna som Portugals flagga. Kanske inte precis in i minsta lilla detalj, men åtminstone en grovskiss. Måste ju visa till vilket lag jag gett bort mitt hjärta! xD

Bara knappa tre veckor till VM-start, förresten. Eeee! Mitt hjärta bultar redan lite snabbare än vanligt. Fotboll är så sanslöst kul! Lite besviken är jag ju klart på att min semester inte sammanfaller med VM helt och fullt. Sista dryga VM-veckan har jag ledigt, men i gruppspelet jobbar jag fortfarande. Hoppas det inte innebär att jag missar alltför många matcher. Om jag inte har helt fel ligger Sydafrika på samma tid som Sverige.

Okej, fan, fan, FAN! Kollade precis upp det där och som det ser ut kommer jag missa alla Portugals gruppspelsmatcher, utom den sista. Det är inte rättvist! Särskilt som det inte är säkert att TV ens kommer sända den matchen i en kanal jag har. När det var EM sist var Portugal klara för kvart när sista gruppspelsmatchen sändes, så trots att det var sagt att den skulle sändas i TV4, ändrades TV-tablån så den andra matchen i samma grupp sändes i stället. Jäkla sätt. Pfah.

Ärlighet varar längst, heter det ju, och det ligger helt klart något i det. Ibland önskar jag bara att jag kunde ljuga lite mer, lite längre, för mig själv.

Det är som inte samma sak att ljuga för sig själv, som att ljuga för någon annan. Den enda som riskerar att bli ledsen och sårad när sanningen kommer fram är en själv, och det känns det som att jag kan ta, särskilt som det inte är lögnen i sig som ställer till det.

Ja, alltsÃ¥, eller… Jag vaknade till lite idag, tror jag. NÃ¥got var det i alla fall som gjorde att jag insÃ¥g ett par saker, och nu fÃ¥r jag stÃ¥ mitt kast för att jag lyckades blÃ¥ljuga för mig själv tidigare. It’s a bit shit, innit?

Tror det är dags att gå upp lite i styrka med medicineringen. Har legat rätt lågt ett tag nu och när det är körigt på jobbet, som det är för tillfället, blir jag alltid extra känslig för minsta motgång, så då behöver jag extra draghjälp tills det blir lättare igen. För att jag inte ska klappa ihop totalt, alltså. Jag börjar känna mig själv rätt bra numer. Bättre än förut, åtminstone.

Vad annat nytt? Jo, jag har bestämt mig för att lägga av med socker igen. Får se hur länge det varar, men jag ska göra mitt bästa för att det ska fungera. Har även tagit mig i kragen igen vad gäller övrigt kostrelaterat, och det börjar märkas. Kan jag bara få tummen ur och börja springa igen så kommer jag må mycket bättre. Konstigt hur något som är så uppenbart ändock kan vara så förbaskat svårt att faktiskt göra.

Oh well, jag är i alla fall snygg.

Skulle kunna skriva en lång harang om hur mycket det varit att göra på jobbet på sistone (240 registrerade rader i fredags, ingen fikarast och en kvarts lunch) och hur mycket jag stör mig på både det ena och det andra, men istället tänkte jag att jag skulle prata om något helt annat, nämligen dejting.

Det är fasligt intressant, you see. Vissa människor tycker att en bara kan dejta en person åt gången, andra är mer av åsikten att det inte är så noga hur många en dejtar samtidigt. Själv hör jag till den senare gruppen och det på grund av att jag i grund och botten ser dejting som ett verktyg för att lära känna en annan människa och få någon slags uppfattning om hen är vettig och tilltalande, inte (som ofta verkar vara fallet med människor ur första gruppen) som ett förhållande i sig.

För en så pass socialt inkompetent person som jag själv är dejting ett fasligt bra redskap, av den enkla anledningen att det är rätt givet vad det hela handlar om och en alltså inte behöver undra som annars kan vara fallet (till exempel om en lär känna någon via gemensamma vänner eller intressen). Det finns också ett givet format för hur det ska gå till, även om det så klart är öppet för viss variation även här. På det stora hela är det dock satans mycket lättare att veta hur en ska förhålla sig till den andra människan.

Varför just nätdejting? Varför inte? ;D Skämt åsido, med tanke på att jag i princip lever resten av mitt liv i något slags uppkopplat läge, är det inte särskilt konstigt att jag valt just den vägen att träffa folk jag eventuellt har ett romantiskt intresse av. Nätet har, sen jag gick i nian, varit min huvudkälla till nya bekantskaper på vänskapsfronten, så det vore konstigt om jag helt plötsligt skulle överge det till förmån för något annat.

Klart att jag har rÃ¥kat ut för riktiga bottennapp, men jag har ocksÃ¥ träffat en hel del människor jag nu räknar som goda vänner, även om det inte funkat pÃ¥ det andra planet oss emellan. För nej, jag har inte träffat Hen med stort H än (om jag nu alls tror pÃ¥ “The One”… Det är dock ett ämne för en annan dag). Gör det mig nÃ¥got? Nej, inte särdeles. Jag ser helt enkelt hela dejtingprocessen som ett ypperligt tillfälle att öva upp mina bedrövliga social skills. Det kan nämligen behövas.

Lite foton från min Stockholmsvistelse förra helgen. Eller, ja, ganska många egentligen. Rentav ett litet picspam.

(P.S. När det vankas picspam tycker jag extra mycket om kommentarer… ;D)

Det är nog allt tur att bloggen inte har någon större läsarskara, för jag har snabbt blivit varse att med WordPress i mobilen kommer det inte vara någon hejd på antalet inlägg jag lyckas klämma ur mig. För att hitta samma antal inlägg per vecka får en nog nästan gå tillbaka en åtta år eller så.

Hur som. För första gången på vad som känns som en och en halv evighet har solen bestämt sig för att titta fram igen idag. Det finns kanske hopp om våren än. Jag är på intet vis en soldyrkare, men idag känner jag mig nödd och tvungen att lapa lite sol på lunchrasten, och det av två anledningar. Dels är lunchrummet fullt av folk som äter(!) och dels lyckades jag förra helgen, när jag i trevligt sällskap spatserade kring på Skansen, få en märkbar nyansförändring på händerna (och endast händerna). Så får det inte vara; alltså, soldyrkan av, för mig, rent extrema mått.

Ikväll tänkte jag att jag skulle få tummen ur (roligt uttryck, det där, förresten) och ta upp Couch to 5k igen. Det var trots allt ett tag sedan snön försvann och med den min sista giltiga ursäkt. Jag vill ju dessutom börja igen, för när jag väl kommer igång tycker jag att det är helt otroligt roligt. Det enda som skulle kunna stoppa i nuläget är egentligen efterdyningarna av min förkylning, men eftersom jag inte har feber är det bara att ladda iPoden och dra iväg ut efter jobbet. Första veckan börjar ju dessutom nästan löjligt lugnt, så det torde inte vara några som helst problem.

Ny jobbvecka, nya tag. Sitter och dricker en kopp té som förmiddagsfika. Efter en och en halv timme sen vi öppnade har jag fyrtiosju registrerade rader och jag statistiknördar mig för fullt. Väntar otÃ¥ligt pÃ¥ att “officiella” siffror gällande vissa grejer frÃ¥n förra veckan ska komma, sÃ¥ att jag kan se om jag pÃ¥verkade sÃ¥ mycket som jag tror att jag gjorde med min kraftansträngning i fredags/lördags.

En kund har redan hunnit säga till mig att jag borde ta det lite lugnt. Pah. Lugnt?! Vad ska det vara bra för? ;) Här finns ingen utbrändhet i bagaget inte… Eller, visst fasen, det finns det ju. Kanske borde lyssna lite pÃ¥ det örat ocksÃ¥, fast skillnaden är ju att dÃ¥ var det inte roligt och det är det nu. Hmm…

Ja, det där med att börja blogga igen fungerade väl sådär. Eller inte alls, om en ska vara helt ärlig (och det är ju bra att vara det). Jag gör ett nytt försök nu och förlåt mig min optimism, men jag tror faktiskt att det kan tänkas gå vägen den här gången. Varför? Jo, för att jag installerat en WordPressapp på Herman* och då alltså i princip alltid har ett lättillgängligt bloggverktyg med mig, varhelst jag går.

Det har inte hänt så mycket på sistone, eller så har det det. Det hela beror lite på hur en ser på saker och ting. Till exempel kan nämnas att jag var i Stockholm förra helgen och hälsade på en, förvisso ny men, väldigt kär vän. Sen i tisdags var jag på ett stort company do och blev fasligt hjärntvättad, så nu är jag läskigt pepp på jobbet ser ni. Statistiknörden i mig har upplevt något av en renässans och jag har stenkoll på vad jag gör under dagarna. Lite läskigt och lite kul. Får se hur länge det håller i sig.

Har även, helt impulsartat, anmält mig till tre distanskurser på halvfart i Kalmar, så förutsatt att allt går vägen (att jag kommer in och att jag kan åka på Kalmarträffarna) kommer jag fördjupa mig på lite olika sjukdomstillstånd och dess behandlingar nu till hösten. Jag är riktigt, riktigt pepp. Vill utvecklas och förkovra mig! Vill bli ständigt bättre och så vidare. Ambitionen är att bli en fasligt kickass receptarie. Ortens bästa, allra minst!

Det är lite konstigt. Jag har aldrig haft särdeles hög ambitionsnivå, men nu är det som om något i mig exploderat helt plötsligt. Kanske för att jag i mitt stilla sinne är rätt övertygad av att de andra på jobbet tycker att jag är lite av en slacker och mest flyter med och inte anstränger mig nåt väldeliga. Säkert the boss är det jag tror tycker så. Vet inte hur pass det kan tänkas stämma, men ger det mig motivationen att förkovra mig, spelar det kanske ingen större roll om det faktiskt är med verkligheten överensstämmande.

*Herman är min iPhone.