Half Man, Half Fish

possibly a 70/30 percent split

Why hello there

My friend Sarah recently started a blog and has been pretty diligent about updating it often. This has inspired me to a) get serious about my blogging again, and b) get back to blogging in English. I’m not planning on abandoning Swedish entirely — I believe I shall make a go of this whole multilingual blogging malarkey. I do have French in my repertoire* too, you know.

Of course, as usual when I sit down to write an entry, I find myself with no idea what to write about. I have a million ideas swarming around my head all the time — except when the time comes to actually put them down in words. Isn’t that just typical?

I’m toying with the idea of posting little anecdotes and stories from the world of pharmacy, but I don’t know if there’d be actual interest in that. I mean, how much do they give to people who don’t work in pharmacy? A lot of things are probably such that people can relate to them as long as they have any sort of experience with customer services or the medical professions, but a lot probably will just read like complete pharm geekery, so I’m torn.**

Not to mention the whole confidentiality issue. I mean, I always gender swap and change people’s ages and all that, so you wouldn’t be able to recognise any one individual, but still.

And I just remembered one of the things I wanted to write about: I’m getting my first tattoo tomorrow! I’m already pretty damn sure it won’t be my last, but I probably shouldn’t proclaim that too loudly until I’ve actually booked in sitting number two. ;) Tomorrow, I’m getting a swallow inked on my wrist. The original plan was to have one on my neck, but no respectable artist will do that, so wrist it is instead. I want a pair, one on each wrist, but I’m starting slow with just the one.

I’m ridiculously excited about it all and starting to get just a wee bit nervous too now. Obviously, I’m expecting pain, and I have a feeling maybe the wrist isn’t the best place to start with, because there’s nerves and bone and stuff not too far below the surface, but I think I can handle it! I mean, I have two piercings*** already and I was fine with the pain then. Obviously not the same thing, but I’ve always found that if I’m expecting the pain, I can deal with it. Whereas if I get the tiniest little papercut or stub my toe, I will cry and complain like a baby. ;)

*See what I did there?
**Holy run-on sentence, Batman!
***And I used to self-harm. Shhh.

posted by Saddam in allt och inget,på mig and have No Comments

Häpp!

Idag är det den tjugoandra augusti, vilket innebär att det är exakt ett år sedan jag hämtade hem Frankie (med hjälp av V., ska nämnas). Happy gotcha-day till min lillkisse. =) Visst, hon har vuxit MASSOR sen dess, men hon är fortfarande en av de pyttigaste katter jag någonsin sett.

Snart dags att dra till jobb igen. Suck och stön. ;) Nä, det är faktiskt rätt okej där. Får se hur lugnt det är i dag. Ofta händer det inte så mycket där, eftersom det är ett rätt nyöppnat apotek, vilket just nu passar mig som handen i handsken. Det var ju stress och alldeles för mycket att göra som fick mig på fall, så att det inte är så här är egentligen hur bra som helst! Jag är dock så pass mycket på bättringsvägen att det börjar bli tråkigt och det får jag nog se som ett gott tecken trots allt.

Hoppas att det börjar dyka upp saker i min brevlåda de kommande dagarna nu. Har beställt en del roliga grejer på nätet och det är alltid spänd förväntan innan de faktiskt dimper ner. Den som väntar på nåt gott… sägs det ju, men samtidigt vill jag ha’t nu. Omedelbums. Und so weiter. Kanske att något kan komma redan i dag, men jag tror att det är tveksamt.

Oh well, det börjar bli dags att ta sig samman och göra sig redo att möta världen återigen.

posted by Saddam in jobbtjôt,kissarna and have No Comments

Happenings

Nähä, kanske man skulle ta och faktiskt skriva ett inlägg nu. Tycker det kan räcka med att ha planerat att göra det i nästan en hel vecka innan man tar tag i det… Särskilt som planeringen mest har legat på “jag vill skriva”-planet, snarare än “jag vill skriva om just det här”-stadiet. Meh.

Hur som, sen sist har det hänt en del. Jag lärde mig aldrig riktigt att säga nej. Eller, jag försökte, men ingen lyssnade ju, så då blev det sjukskrivning till slut. Var heltidssjukskriven i drygt två månader och nu är jag tillbaka uppe på halvtid. Blåvägrar att vara på “mitt” apotek, eftersom det var där allt gick käpprätt åt helvete, så har mest varit på systerapoteket sen jag kom tillbaka i början på juli. Tyvärr tvingar min chef mig att vara på hemmaplan då och då för att täcka upp vissa luncher, så jag började se mig om efter nytt jobb för ganska exakt en månad sen.

Eftersom jag aldrig i hela mitt liv skrivit en jobbansökan tidigare var det ganska läskigt, men det gick faktiskt över förväntan! Skickade ut fyra och har varit på två intervjuer vid det här laget. Fler kommer det inte bli, eftersom jag redan blivit erbjuden, och tackat ja till!, ett nytt jobb. I oktober bär det av till storstaden och det ska bli extremt kul! Nytt och spännande och ja, jag ser verkligen fram emot det!

Så småningom går flyttlasset också, men till en början har jag bestämt att jag ska pendla. Visst, det kommer ta en del tid i anspråk, men den kan jag använda till att läsa/plugga språk/vad det vara må, och så kan jag spara ihop till handpenning på en lägenhet under tiden.

Har redan börjat småkolla på lägenheter till salu, men kom snabbt till att det var ganska överväldigande och stressande att klura ut vad som var bra områden att bo på och så vidare, så därav beslutet att låta det vänta ett slag. En stor förändring i taget är väl ungefär vad jag klarar av.

posted by Saddam in (o)hälsa,jobbtjôt and have No Comments

Guess who’s back!

Tänkte jag skulle försöka ta tag i det här med bloggandet igen. Lyckas lär det väl inte göra, men försöka går alltid!

Sitter på bussen på väg till grannkommunen där jag ska rycka in och göra en välgärning på systerapoteket till mitt. De har bara en receptarie där idag och för att hen ska kunna få lunchrast har de kallat in mig. Följden blir väl troligtvis att jag inte får någon riktig lunchrast, bara. Tyvärr. Ska jobba där tills människan varit på lunch, sen hoppa på första bästa buss till mitt hemapotek och rakt in och börja jobba igen. Så finurligt är det uttänkt, nämligen.

Jag borde lära mig att kunna säga nej och inte bara ställa upp varje gång någon frågar. Borde lära mig av dem jag frågar när jag någon gång behöver byta, för det är nästan aldrig att det går. Någon gång har det funkat, det har det, men det är regel, snarare än undantag, att det inte går att lösa.

Måste sluta försöka vara Duktig och alla till lags. Visst, det är bra att vara det också, men det bör finnas en gräns, annars finns risken att en går sönder.

posted by Saddam in jobbtjôt and have No Comments

Karma’s a bitch

Apropos den där “stackars” matadoren som blev spetsad på ett tjurhorn häromdagen* tänkte jag att jag skulle pimpa en av de låtar som alltid, utan undantag, får mig att stortjuta när jag hör dem.

Första gången jag hörde den var när jag läste franska i Bordeaux. Vår lärare brukade spela franska låtar lite då och då på lektionerna och sen fick vi försöka uttyda texterna. Det var ett riktigt smart sätt att undervisa, faktiskt, och jag upptäckte en hel del franska musiker den vägen. Just Francis Cabrel är väl i och för sig lite mittemellan att vara fransman och spanjor, om jag fattat saken rätt. Hur som!

Här är en Youtube-video av låten. Den är ju så klart på franska (här finns dock en version med engelsk textning, ifall en inte är outstanding på det språket) och innehåller en del starka bilder just på grund av ämnet.

*Läs om det här. Varning för starka bilder även där.

posted by Saddam in music, maestro!,rörliga bilder and have No Comments