Half Man, Half Fish

Det är nog allt tur att bloggen inte har någon större läsarskara, för jag har snabbt blivit varse att med WordPress i mobilen kommer det inte vara någon hejd på antalet inlägg jag lyckas klämma ur mig. För att hitta samma antal inlägg per vecka får en nog nästan gå tillbaka en åtta år eller så.

Hur som. För första gången på vad som känns som en och en halv evighet har solen bestämt sig för att titta fram igen idag. Det finns kanske hopp om våren än. Jag är på intet vis en soldyrkare, men idag känner jag mig nödd och tvungen att lapa lite sol på lunchrasten, och det av två anledningar. Dels är lunchrummet fullt av folk som äter(!) och dels lyckades jag förra helgen, när jag i trevligt sällskap spatserade kring på Skansen, få en märkbar nyansförändring på händerna (och endast händerna). Så får det inte vara; alltså, soldyrkan av, för mig, rent extrema mått.

Ikväll tänkte jag att jag skulle få tummen ur (roligt uttryck, det där, förresten) och ta upp Couch to 5k igen. Det var trots allt ett tag sedan snön försvann och med den min sista giltiga ursäkt. Jag vill ju dessutom börja igen, för när jag väl kommer igång tycker jag att det är helt otroligt roligt. Det enda som skulle kunna stoppa i nuläget är egentligen efterdyningarna av min förkylning, men eftersom jag inte har feber är det bara att ladda iPoden och dra iväg ut efter jobbet. Första veckan börjar ju dessutom nästan löjligt lugnt, så det torde inte vara några som helst problem.

Ny jobbvecka, nya tag. Sitter och dricker en kopp té som förmiddagsfika. Efter en och en halv timme sen vi öppnade har jag fyrtiosju registrerade rader och jag statistiknördar mig för fullt. Väntar otÃ¥ligt pÃ¥ att “officiella” siffror gällande vissa grejer frÃ¥n förra veckan ska komma, sÃ¥ att jag kan se om jag pÃ¥verkade sÃ¥ mycket som jag tror att jag gjorde med min kraftansträngning i fredags/lördags.

En kund har redan hunnit säga till mig att jag borde ta det lite lugnt. Pah. Lugnt?! Vad ska det vara bra för? ;) Här finns ingen utbrändhet i bagaget inte… Eller, visst fasen, det finns det ju. Kanske borde lyssna lite pÃ¥ det örat ocksÃ¥, fast skillnaden är ju att dÃ¥ var det inte roligt och det är det nu. Hmm…

Ja, det där med att börja blogga igen fungerade väl sådär. Eller inte alls, om en ska vara helt ärlig (och det är ju bra att vara det). Jag gör ett nytt försök nu och förlåt mig min optimism, men jag tror faktiskt att det kan tänkas gå vägen den här gången. Varför? Jo, för att jag installerat en WordPressapp på Herman* och då alltså i princip alltid har ett lättillgängligt bloggverktyg med mig, varhelst jag går.

Det har inte hänt så mycket på sistone, eller så har det det. Det hela beror lite på hur en ser på saker och ting. Till exempel kan nämnas att jag var i Stockholm förra helgen och hälsade på en, förvisso ny men, väldigt kär vän. Sen i tisdags var jag på ett stort company do och blev fasligt hjärntvättad, så nu är jag läskigt pepp på jobbet ser ni. Statistiknörden i mig har upplevt något av en renässans och jag har stenkoll på vad jag gör under dagarna. Lite läskigt och lite kul. Får se hur länge det håller i sig.

Har även, helt impulsartat, anmält mig till tre distanskurser på halvfart i Kalmar, så förutsatt att allt går vägen (att jag kommer in och att jag kan åka på Kalmarträffarna) kommer jag fördjupa mig på lite olika sjukdomstillstånd och dess behandlingar nu till hösten. Jag är riktigt, riktigt pepp. Vill utvecklas och förkovra mig! Vill bli ständigt bättre och så vidare. Ambitionen är att bli en fasligt kickass receptarie. Ortens bästa, allra minst!

Det är lite konstigt. Jag har aldrig haft särdeles hög ambitionsnivå, men nu är det som om något i mig exploderat helt plötsligt. Kanske för att jag i mitt stilla sinne är rätt övertygad av att de andra på jobbet tycker att jag är lite av en slacker och mest flyter med och inte anstränger mig nåt väldeliga. Säkert the boss är det jag tror tycker så. Vet inte hur pass det kan tänkas stämma, men ger det mig motivationen att förkovra mig, spelar det kanske ingen större roll om det faktiskt är med verkligheten överensstämmande.

*Herman är min iPhone.

Dags att ta sig i bloggkragen, kanske?

Mer senare, eftersom det är dags att dra sig mot jobbet nu. Är hemskt glad att jag var ledig igår, då det tydligen strulade rätt ordentligt med datorsystemen. Det lär väl i och för sig bli efterdyningar på det idag, men förhoppningsvis inte alltför mycket.

Gissa vem som har fått utsättningssymptom på grund av urkass compliance den senaste veckan?

Jag vet inte.

Jag ska tillbaka till kuratorn igen imorgon och jag vet helt enkelt inte om jag kommer våga ta upp ett par saker som jag nog egentligen borde.

Det var mycket riktigt en kurator jag fick träffa idag. Hon var pytteliten och mycket yngre än jag hade väntat mig. Det gick väl sådär med samtalet idag, delvis på grund av att vi var tvungna att avbryta det rätt tidigt eftersom jag hade en buss att passa, men jag ska dit i nästa vecka igen så det kanske blir bättre då. Hon är den första som frågat mig rakt ut om jag någonsin har haft problem med maten, men annars var det inte så mycket nytt den här gången. Mest upprepning av samma gamla historier som jag varit tvungen att dra för varje ny människa som blivit inblandad i mitt fall (vid det här laget är vi nog uppe i nära tio personer).

Sen for jag till Lund och gick på mitt semiarium. Vi fick tillbaka ordkunskapsproven från förra tillfället och till min förvåning hade jag inte gjort fullt lika katastrofalt ifrån mig som jag misstänkte. Jag fick 18.5 av 20 poäng och därmed klarade jag mig över VG-gränsen. Det var två personer till som gjorde det, tre som fick godkänt och fjorton som fick underkänt. Förlåt, men ja, det bekräftar bara den här känslan jag har av att de flestas engelska ligger på rätt låg nivå. Själv gjorde jag riktigt dåligt ifrån mig, tyckte jag, och det av anledningen att vi inte riktigt hade koll på exakt hur upplägget på de här proven skulle vara, varför det var aningens svårt att plugga på bästa sätt.

I allmänhet tycker jag att det verkar som om just den här läraren har lite svårt för att förklara hur saker och ting ska göras. Jag tror att hon själv tycker att det är så uppenbart att hon ibland (ofta) glömmer att förmedla det självklara till oss studenter, som kanske inte har pluggat på universitet tidigare. Till idag, till exempel, så var jag ju en av fyra personer som skulle läsa upp en dikt och berätta lite om den. Det hela slutade med att jag var den enda som fick göra det, eftersom läraren hade glömt bort att säga att vi skulle mejla in dikterna innan seminariet ägde rum, så att hon kunde trycka upp kopior till alla i gruppen. Att jag ändå gjorde det berodde mer på en lycklig slump än något annat. Hade jag inte varit bland de fyra som skulle redovisa idag är jag inte säker på att jag ens skulle ha uppfattat att allas dikter skulle vara inlämnade tills idag.

Jag tänkte bara säga en sak till innan jag avslutar det här inlägget och det är att medan vi jobbade i diskussionsgrupper nu i eftermiddags så var det en i min grupp som frågade mig hur länge jag hade bott i England. Jag nämner det eftersom jag aldrig överhuvudtaget bott där, men den här personen såg det som helt självklart att jag måste ha bott där (som det lät) ett rätt bra tag, med tanke på min engelska. Det får en väl anse som smickrande!

Sitter här med en kopp vitt apelsinblomste och gottar mig Ã¥t att inte behöva stressa järnet nu pÃ¥ morgonen. Jag ska förvisso iväg idag ocksÃ¥, men jag behöver inte gÃ¥ hemifrÃ¥n förrän om lite drygt en timme och tjugo minuter. Det är trevligt att kunna ta det lite lugnt ibland. Tandvärken har nästan helt gÃ¥tt över och förkylningen hÃ¥ller ocksÃ¥ pÃ¥ att ge med sig — det är ocksÃ¥ trevligt.

Klockan halv elva ska jag vara pÃ¥ Psyk i Ystad; vad jag ska göra där har jag dock ingen aning om. I kallelsen stÃ¥r ingenting om vad personen jag ska träffa pysslar med, varför jag misstänker att hen kommer att vara den samtalskontakt jag ska fÃ¥. Det är inte samma person som jag har fÃ¥tt reda pÃ¥ ska vara spindeln i nätet för min utredning, och de gÃ¥nger jag har fÃ¥tt träffa en psykolog eller psykiater där har det stÃ¥tt utskrivet i kallelsen att de varit just leg. psykolog eller leg. läkare. Eftersom inget sÃ¥dant stÃ¥r utsatt nu utgÃ¥r jag frÃ¥n att det är en “vanlig simpel” kurator jag ska träffa. Vi fÃ¥r se.

Känns inte riktigt som jag har behov av en sÃ¥dan just nu, om jag ska vara ärlig. För tillfället mÃ¥r jag bättre än jag gjort pÃ¥ länge och jag har alltid svÃ¥rt att sätta mig in i mina dÃ¥liga tankemönster när jag inte är precis uppe i dem. Men det är kanske bra — jag mÃ¥ste hinna med bussen till Lund vid halv tolv, annars blir jag sen till ett obligatoriskt litteraturseminarium och det fÃ¥r bara inte hända — och om jag inte har sÃ¥ mycket att säga kan jag kanske fÃ¥ gÃ¥ därifrÃ¥n tidigare. PÃ¥ fyrtio minuter borde väl i alla fall en hel del hinna stötas och blötas?

Raka vägen till Lund sen alltsÃ¥. Till dagens litteraturseminarium har jag valt ut en dikt av A.E. Housman som jag ska läsa upp, samt berätta lite kortfattat om. Har för mig att det var tre personer till som fick i uppdrag att välja ut en dikt till just detta seminarietillfället — ska bli intressant att höra vilka de har valt, och varför.

Sen misstänker jag att vi kommer få ett pop quiz på det vi har läst i boken vi håller på med just nu. Ska läsa om på bussen och göra lite minnesanteckningar, så att det blir lättare för mig att hålla reda på alla namnen som förekommer och lite viktiga händelser. Troligtvis får vi även tillbaka ordkunskapstestet från förra gången, vilket blev en katastrof för min del eftersom jag hade pluggat in korta, bra definitioner/synonymer på engelska, och sen visade det sig att vi skulle svara på svenska. Mina förklaringar blev därför något i längsta laget. Tveksamt om jag får ett VG, vilket jag egentligen hade förhoppningar om, men jag hoppas i alla fall att jag får ett G. Om inte blir jag verkligen besviken på mig själv.

Dags att fixa ordentlig frukost nu och sen gosa lite med katterna innan det är dags att fara iväg.

Sitter här och försöker peta i mig sÃ¥ mÃ¥nga apelsiner som möjligt innan jag mÃ¥ste ta bussen in till Lund. Jag har tandvärk och apelsiner är ungefär det enda jag har lyckats äta pÃ¥ hela helgen. Förhoppningen är att jag ska fÃ¥ i mig tillräckligt nu för att klara mig till lunchtid, dÃ¥ jag har en heeeel smoothie att sätta i mig… Ja, jag vet, det är inga större mängder med energi det blir, direkt, men det är Ã¥tminstone nÃ¥got, sÃ¥ det borde gÃ¥. Har jag klarat mig utan att äta pÃ¥ 48+ timmar förut, sÃ¥ borde det här inte vara nÃ¥gra problem (hej, stört beteende, how are you?).

Som torde vara ganska uppenbart vid det här laget har jag låtit bloggen gå och självdö (först var det problem med internet, sen var det jag som var problemet), men nu tänkte jag ta mig i kragen och försöka återuppliva den. Ett av mina projekt på min 101 in 1001-lista är att blogga på svenska minst två gånger i veckan i tre månader, så det skulle ju blivit av förr eller senare i vilket fall som helst, men jag kände att det var lika bra att försöka sätta igång så snart som möjligt (sen inspirerades jag så klart av att en gammal kursare (hej Frk Niia!) länkade mig till sin blogg i går kväll).

Klockan tickar iväg sÃ¥ sakteliga och det börjar bli dags för mig att runda av det här inlägget nu om jag ska hinna göra mig iordning i tid för att passa bussen vid halv Ã¥tta. Idag har jag en workshop i grammatik (som jag nog normalt sett inte skulle gÃ¥tt pÃ¥, men jag hoppade över föreläsningen pÃ¥ det här avsnittet pÃ¥ grund av en förkylning, sÃ¥ det är nog bäst att gÃ¥) och en i skriftlig sprÃ¥kfärdighet. Till den senare ska vi ha brainstormat fram en uppsatsstruktur, sÃ¥ det fÃ¥r jag nog allt ta och göra pÃ¥ bussen. DÃ¥, eller i pausen mellan de bÃ¥da workshopparna. Jag har samma gamla framförhÃ¥llning som jag alltid haft, med andra ord… Engelskan är Ã¥tminstone miltals lättare än annat jag pluggat pÃ¥ universitetsnivÃ¥ tidigare, sÃ¥ det torde inte vara nÃ¥gra problem (vid tillfälle ska jag skriva mer om det).

Jag har uppkopplingsproblem. Det är inte kul—hur klara sig utan internet, liksom? (Sen klagar jag en himla massa över detta faktum, men gör ingenting riktigt Ã¥t det, eftersom jag är sÃ¥ fail, sÃ¥ fail.)

Men nÃ¥n gÃ¥ng kommer jag väl tillbaka. Tur pÃ¥ ett sätt att Doctor Who är slut—vet inte vad jag skulle gjort om det hade funnits nya avsnitt och jag inte hade möjlighet att komma Ã¥t dem.