Apropos den där “stackars” matadoren som blev spetsad pÃ¥ ett tjurhorn häromdagen* tänkte jag att jag skulle pimpa en av de lÃ¥tar som alltid, utan undantag, fÃ¥r mig att stortjuta när jag hör dem.

Första gången jag hörde den var när jag läste franska i Bordeaux. Vår lärare brukade spela franska låtar lite då och då på lektionerna och sen fick vi försöka uttyda texterna. Det var ett riktigt smart sätt att undervisa, faktiskt, och jag upptäckte en hel del franska musiker den vägen. Just Francis Cabrel är väl i och för sig lite mittemellan att vara fransman och spanjor, om jag fattat saken rätt. Hur som!

Här är en Youtube-video av låten. Den är ju så klart på franska (här finns dock en version med engelsk textning, ifall en inte är outstanding på det språket) och innehåller en del starka bilder just på grund av ämnet.

*Läs om det här. Varning för starka bilder även där.

Borttagen scen från Meat, med världens bästa Ianto Jones och Captain Jack Harkness.

Av någon anledning har jag aldrig kommit mig för att se Blackpool. Eller, jag tror att jag eventuellt såg nån liten snutt när det gick på TV för ett par år sen, men hela serien såg jag inte då. Nu på sistone har jag utvecklat en hyfsat stor celebrity crush på David Tennant och igår kom jag på att det var dags.

VARFÖR har jag inte sett den förut? Det är helt sjukt bra ju! David Tennant använder sin skotska och ohmygod, David Tennants skotska gör mig knäsvag. Det är pinsamt men helt sant, tyvärr. Sen skadar det inte direkt att han ser lite lagom scruffy ut heller.

Än så länge har jag bara hunnit med ett avsnitt, men fler lär det bli innan dagen är slut.

Åter igen har jag tillbringat förmiddagen på YouTube, men den här gången var det inte gamla fotbollssnuttar, utan Doctor Who. Snuttar med the Master, mer specifikt.

Fortfarande ingen torrent. Jag blir knäpp. Jag vill kunna se nya avsnittet nu, inte sen.

Jag roar mig med att se om det här klippet från The Poison Sky istället. Det är ganska mycket made of win.

Om en liten stund ska jag ta bussen in till Lund. Albin och jag ska gå och se Morgan Pålsson på bio.

Eftersom bussen kommer till Lund ett par timmar innan det blir dags att ta sig till biografen har vi tänkt att vi ska strosa runt i Lund ett tag först. Vi får se om det blir botaniska trädgården eller ett av kvarteren med funkishus. Jag har inte riktigt koll på om det ligger snö i Lund eller inte, men om det gör det är det kanske inte så jättekul i botaniska.

På bussen tänker jag i alla fall läsa Stephen Frys Making History. Det var längesen sist och med all QI jag satt i mig på sistone har jag fått en enorm lust att läsa något av Stephen Fry igen. Visserligen har jag också Moab is My Washpot, som jag inte läst förut, men jag tror ändå att det får bli Making History. Jag har varit på rätt dåligt läshumör den senaste veckan, så en gammal favorit är nog my best bet för tillfället.

Avslutningsvis, en video med allas vår Morgan Pålsson för att sätta stämningen för resten av dagen.

Nu har jag sett senaste avsnittet av Ashes to Ashes och det fick mig att vilja gråta. Hela serien får mig att vilja gråta. Något avsnitt här och där har varit hyfsat (1.04 och 1.05), men på det stora hela är det usch och blä. Egentligen borde jag sluta titta helt och hållet, men jag kan inte. Vill se mer av Gene Hunt, ju. Och Ray och Chris. Alex kunde jag dock vara utan. Hela hon är jobbig, särskilt när hon springer runt och skriker hysteriskt, vilket hon gör i stort sett hela tiden. Do not want.

Torchwood, Ã¥ andra sidan… Ianto har verkligen vuxit den här säsongen. Förut var han mest lite smÃ¥irriterande och totalemo, nu är han snarky som fÃ¥ och helt underbar. Go, Ianto, go!

Jag kan inte lÃ¥ta bli det här—jag mÃ¥ste inkludera en videosnutt frÃ¥n senaste Torchwood-avsnittet. Allas bakgrundshistorier berättades och det förvÃ¥nar säkert ingen när jag säger att jag var mest förtjust i Iantos (Jacks var dock ocksÃ¥ väldigt bra. Jag diggade särskilt old skool-Torchwood).

Här är sista biten av Iantos historia. (Plus del ett och två, ifall någon skulle känna sig manad.)

Eller kanske inte riktigt fullt så illa, men många gånger har jag börjat och sedan inte fortsatt. Att blogga på svenska, alltså.

Idag har jag varit ledig, eftersom det är långfredag. Jag har mest häckat framför datorn och pillat med min bilddagbok, men det resultatet att jag nu är a) trött och b) mör i händerna efter allt musklickande. Sug. Jag har även druckit kopiösa mängder té och pratat med folk.

Igår var det skärtorsdag och farmor dog. Det var mindre kul, faktiskt. Hon dog visst i sömnen och alla klyschor om att det var det bästa sättet att dö på och hon fick i alla fall ett långt och rikt liv osv., osv. stämmer säkert. Jag är åtminstone inte lika ledsen som jag var förra året när mormor dog. Självklart får jag dåligt samvete för det. Win. Inte!

QI har jag kollat en massa på också. Det är Stephen Frys eminenta frågesportsprogram. Jag ska börja på säsong två nu näst (jag har kollat från säsong fem och bakåt, så det är alltså nästsista säsongen för min del).

Jonathan Ross var med i ett avsnitt och han var helt fantastisk. Ayu ska skicka mig ett avsnitt av hans program med både John Barrowman och The Mighty Boosh som gäster.

För närvarande fÃ¥r jag dock nöja mig med att se om Ross i QI. Det hela finns pÃ¥ Youtube, y’see.

Det får räcka för ikväll. Jag ska jobba imorgon (visserligen bara fyra och en halv timme, men ändå) och jag är så trött att jag håller på att kollapsa på tangentbordet. Inte världens bästa idé kanske, så to bed it is!